Fråga psykologen Fråga KBT-terapeuten Utmattningssyndrom Högkänslighet Hantera känslor ADHD Om MåBra

Julia: ”Först efter 50 förstod jag att mamma var narcissist”

17 jun, 2024
author Marina Nilsson
Marina Nilsson
En mamma som aldrig riktigt fanns där – och ett ständigt skuldbeläggande. Vi har träffat Julia och Amanda som båda vuxit upp med mammor som är så kallade "sårbara narcissister".
För att spara den här artiklen måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto kostnadsfritt
Annons

Den ”sårbara narcissisten” flyger ofta under radarn. Personen har inte den klassiska sortens ”jag-jag-jag”-personlighet, utan kan istället verka blyg och osäker. Men under ytan finns ett ego som kräver betydligt mer bekräftelse än normalt – och att växa upp med en sådan förälder sätter spår. Det vet både Julia och Amanda.

Julia: "Hon tar all energi ifrån mig"

Julia är 56 år och sjukskriven från sitt jobb inom bankvärlden. Det var i sina egna terapisessioner som hon upptäckte förklaringen till varför hon så ofta överanpassar sig, går över sina egna gränser och även har problem med att kunna släppa in andra människor i sitt liv.

– Redan när jag var 3-4 år gammal så förstod jag ju att något inte stod rätt till med mamma, men det var bara för ett halvår sen som jag kom i kontakt med termen ”sårbar narcissist”. Innan dess visste jag inte ens att det fanns. Jag har tänkt att hon är för lågmäld för att vara narcissist, berättar hon.

Annons

Hon är alltid offret

Det som Julia snabbt insåg som barn var att hennes mamma inte gick att lita på. Hon kunde utan problem ljuga och säga att hon absolut inte skulle åka iväg, och sedan ändå göra just det i smyg och lämna Julia hos barnvakten.

– Hon har varit gränslös så många gånger, och jag tror faktiskt inte att hon har sett mig som en riktig person ens. Jag har bara varit en av ”barnen”, och hon har nog tyckt att hon har varit en bra mamma som gett oss tak över huvudet och mat på bordet, men hon var liksom aldrig riktigt ”där”, jag har alltid känt ett avstånd. Trots det har jag en märklig känsla av att alltid vara i skuld till henne, och jag är helt övertygad om att det har bidragit till att jag också har stretchat mig själv för långt i andra sammanhang.

När mamman började få flera hälsoproblem i 80-årsåldern blev det också en bidragande orsak till Julias sjukskrivning.

– Det var en väldigt smärtsam påminnelse om att hon ju aldrig tagit hand om mig. Jag kan egentligen bara umgås med henne när jag själv känner mig tillräckligt stark och inte har något annat som stressar. För när vi ses så tar hon verkligen all energi ifrån mig. Hon är alltid offret. Och när jag har försökt ta upp händelser från min barndom som sårat mig, så skjuter hon det bara ifrån sig, skyller på att hon inte kommer ihåg, eller avslutar telefonsamtalet med att säga att hon behöver gå och kissa.

Annons

Den sårbara narcissisten – 3 kännetecken

  • Vill absolut inte stå i centrum. Att få uppmärksamhet är obehagligt, eftersom man då kan riskera att få kritik, och skam är något en sårbar narcissist skyr till varje pris. Därför kan personen uppfattas som lågmäld, blyg och osäker. Men samtidigt finns den grandiosa självbilden i botten och den kan komma fram mer över tid, särskilt i hemmiljön och i relation till de allra närmaste. Dessa hamnar ofta i medberoende, utsätts för passivt-aggressivt beteende och kan känna diffusa skuldkänslor.
  • Svårigheter med relationer. Narcissisten kan inte reglera sin egen självkänsla inifrån, utan detta måste ske genom andra. Och så länge hon får sin självbild bekräftad av andra så fungerar allt bra, men vid minsta kritik eller ifrågasättande kan narcissisten känna sig bedragen och sviken och klippa banden. Med tiden kan hon därför bli alltmer isolerad och ensam.
  • Har tendens att knyta ett av sina barn närmare sig än de övriga. Det kan leda till relationsproblem mellan syskonen men det finns oftast inget medvetet manipulerande för att skapa motsättningar. ”The golden child” är helt enkelt det ”verktyg” som bäst bekräftar narcissistens egna positiva självbild och som varken ifrågasätter eller kritiserar.

Amanda: "Alla anpassade sig efter mamma"

Sjuksköterskan Amanda, 53, har en liknande situation. Hon brände ut sig efter en flerårig tuff hemmasituation och akut jobbstress, vilket till slut gav sjukskrivning och vårdremiss till terapi. Samtidigt började hon också på egen hand att gräva lite mer i sina mönster.

Annons

– Jag ville förstå hur det kom sig att jag hade de här ohälsosamma mönstren av att inte stå upp för mina behov. Jag lyssnade på en podd om utmattning, och där hörde jag talas om ”sårbar narcissism” för första gången. Sedan googlade jag symptomen och kunde faktiskt sätta en bock i varje ruta för min mamma, säger hon.

I väldigt tidig ålder började nämligen Amanda och systern tänka på hur de agerade, så att mamma inte skulle bli ledsen.

– Hon har ju haft ångestrelaterade problem länge. Det har alltid varit tabu att prata om, men som jag förstår hade hon en förlossningsdepression redan efter att min lillasyster föddes, berättar Amanda.

Hon beskriver sin familjesituation som ett skådespeleri, där alla anpassar sig efter mamman, och ”curlar” henne. Detta blev extra tydligt när en ny person kom in i familjen, med en helt annan attityd och frispråkighet.

– ”Oj, kan man säga så till mamma”, kände vi. Och just det här med att vara så rädd för att det ska bli en konflikt har ju varit en orsak till min egen ohälsa. Idag förstår jag att man ibland måste eskalera en konflikt, våga riskera relationen, för att inte gå över sina egna gränser.

Psykologen: ”Inte konstigt att insikten kommer efter 50”

Att konfrontera en narcissist brukar sällan leda till någon förändring, enligt psykologen Jenny Rapp.

Psykologen Jenny Rapp tror inte att det är en slump att upptäckten om att en förälder är narcissist kommer först i ordentligt vuxen ålder.

Annons

– Dels har man ju nått en ålder där den egna symptommängden kan ha blivit så stor att man verkligen vill ta tag i det. Det är inte ovanligt med exempelvis utmattningar och depressioner i de här fallen. I 50-årsåldern brukar man också gilla sig själv ganska mycket, och blir mer benägen att reagera på det som känns orimligt. Slutligen är också föräldern äldre nu. Då tenderar vi att bli mer rigida, och tokiga mönster blir ännu tydligare, förklarar hon.

Hon betonar att det är skillnad på att ha ett fullt syndrom och bara ha en grad av det. Narcissistiska drag kan vi alla ha. Men det finns några saker som pekar mot ett utvecklat narcissistiskt personlighetsyndrom, enligt psykiatriska diagnosmanualen DSM-5.

– Om personen till exempel inte har någon flexibilitet att tänka alls, aldrig kan se sig själv utifrån eller förstå hur en annan person kan tänka och känna som en följd av ens egna handlingar, och man dessutom har haft återkommande problem i sina relationer över tid på grund av detta, så lutar det ju mot ett syndrom. Då kan man bara se sina egna behov, nästan på ett autistiskt vis, och man försöker bara mata sig själv med den bekräftelse som man tycker att man behöver, utan en tanke på att det kan skada andra, förklarar hon.

Annons

När barn på det här sättet råkar ut för vad som kallas ”bristande spegling” så kan det göra att man utvecklar en förmåga att kunna stänga av svåra känslor, och då även signaler från kroppen.

– Det kan få konsekvenser för hälsan, för att man söker vård senare och har en ganska hög tolerans för smärta. Eller så väljer man strategin ”överanpassning”, och blir då väldigt bra på att stretcha sig själv för att möta andras behov. Båda de här strategierna kan ju leda till utmattning och sjukskrivning av flera skäl.

Varför blir någon sårbar narcissist?

    • Det finns flera genetiska faktorer som kan påverka att någon utvecklar det här syndromet, som är vanligare hos kvinnor. (Grandios/klassisk narcissism är däremot vanligare hos män.)
    • Medfödda grader av hög impulsivitet och låg empatisk förmåga kan bidra till en sårbarhet från första början. Men framförallt anser man att det är tidiga skador, före tre års ålder, som gör det. Det är i den åldern man utvecklar sin jag-identitet, så man behöver få en sund självbekräftelse, höra att man är duktig som kan lägga skeden på bordet, och faktiskt få lov att ha ett grandiost jag då. Man har också behov av att idealisera sin förälder.
    • Om föräldern inte kan spegla detta, utan till exempel regelbundet nedvärderar ens bedrifter eller inte ger någon feedback alls, så kan det bli en grund för att utveckla personlighetssyndromet, ihop med de genetiska faktorerna.
Annons

Viktigt att undvika "skamfällan"

Vad man behöver göra om man känner igen sig är att börja med sätta ord på vad man har varit med om, menar hon.

– Få fatt på den där lilla du har inom dig och börja prata om vad hon fick uppleva, med vänner, i en dagbok, och gärna tillsamman med en terapeut. Se även vilka konsekvenserna blev som vuxen, att det till exempel påverkade vilka krav man ställer på sig själv och vilka relationer man gått in i. Ens barndomsupplevelse lägger ju ofta ribban för hur man låter andra behandla en.

Att konfrontera narcissisten brukar sällan leda någonvart, och inte heller är det någon idé att föreslå terapi.

– Det vore förstås fantastiskt om det gick att få henne till en psykolog, men hon skulle tycka att det var alldeles för skamligt, och hon skulle behöva ha förmågan att inse vilken skada hon har utsatt andra för, vilket skulle innebära en total omskakning av världsbilden, säger Jenny Rapp.

Däremot är det viktigt att ta egenansvar själv och inte fortsätta” spela med”. För din egen skull, markera att du inte tänker gå i skamfällan igen.

– ”Förr fick jag skuldkänslor när du sade så där, mamma, men det tänker jag inte få längre, och du kan faktiskt ringa hemtjänsten som ska hjälpa dig med detta.” Och klarar man inte av att säga det, för att reaktionen blir så stark, så ska man i alla fall börja med att tänka det, tipsar hon.

Fotnot: Julia och Amanda heter egentligen något annat.

Annons